Min lilla dotter är ett så kallat mellanbarn. Eftersom hon har en storasyster och en lillebror.

Just nu så mår hon inte så bra.

Hon har alltid varit en glad och ganska stark personlighet, med vilja och kan ta för sig.Har en enorm empati, är tuff på utsidan men så mjuk på insidan.

Nyligen så började hon ofta bli  arg och ofta plötsligt så kunde hon storgråta.

Tack och lov så kan hon sätta ord på vad hon känner.

 Hon berättade hur arg hon blir inombords när hon ser sin syster som är sjuk, sin pappa, moster osv av våra anhöriga.

 Dessutom så dog en av hennes bästa kompisars pappa i somras av cancer. 

Hon frågar mig ofta VARFÖR är alla sjuka och varför behövde han dö??

Vad svarar man på det?

Nu är hon rädd att ngt ska hända hennes anhöriga. Vilket är normalt ändå vid 10års ålder, men nu har det hänt henne så nära.

Jag har alltid tänkt på att hon är ett mellan barn och tänker minsann inte låta henne känna sig som att hon inte blir sedd.

JAG SER HENNE och har alltid gjort det!

För många säger ju att den äldsta och yngsta för mest uppmärksamhet.

Jag ser till att få egen tid med henne,det viktiga är inte alltid vad man gör utan att man gör det.

 Vi åker och handlar ensamma, kan hämta henne en stund tidigare från fritids och köpa en glass och sitta i bilen medans det regnar och bara prata eller låta bara hon och jag  få vistas i köket då hon och jag ska laga maten till familjen.

Då blir vi inte avbrutna av ngn annan och hon kan få prata av sig och jag få chans att visa att jag ser och hör henne extra mycket.

Vi ska dessutom börja en hundkurs tillsammans.

Hur som helst, det är för mycket för en tio-åring att ta in med alla sjuka och det som har hänt med hennes kompis pappa så jag har ordnat att hon ska få prata av sig med ngn kunnig barnspsykolog ett par ggr.

Just att hon ska få prata av sig sina rädslor, för även om hon han öppna sig för mig så är barn så omtänksamma av sig att de vill bespara sina föräldrar saker som gör dem ledsna eller upprörda.

 Och det vill jag inte att hon ska gå och bära på. Hoppas innerligt att hon kommer att känna sig lättare i bröstet nu när våren kommer.

Hon går dessutom på en syskongrupp där man träffar andra syskon som har ett syskon som har ett funktions hinder. Där bakar, leker och pratar om vardagen.

Ikväll så hälsar hon på en mycket nära vän till familjen och sover över där.

De är så underbara, känns som om vi vore släkt!

Det är inget hon brukar göra men det kanske är skönt för henne att tänka på annat en stund.

Men vad tomt det känns när hon inte är hemma.

Längtar efter att krama min älskade lilla dotter,

länge i morgon!

Hej!

Lånade böcker på biblioteket igår även till mig själv.

Fann en som handlar om att skratta.

Har inte hunnit läsa den ännu, får återkomma och berätta om den vid senare tillfälle.

Jag saknar att vara glad och skratta.

 Det är inte det att jag går och ser sur eller gråter hela tiden men jag

 ler mest eller skrattar lite försiktigt när det inträffar ngt kul.

Lät töntigt, jag vet...men kan inte förklara det på annat sätt.

Jag verkar inte tycka att det är lika roligt som förut.

Kan liksom inte se det roliga på samma sätt längre.

Hjälp hoppas det bara är tillfälligt.

Klart det underlättar ju om mina anhöriga och jag själv mår bättre då..

Är egentligen en mycket glad, utåtriktad, social kvinna som alltid uppskattat allt som gör livet glatt!

I mina yrken så har det varit viktigt att ha en personlighet som är glad, serviceminded och utåtriktad. Och det har jag ju varit.

Är lyckligt lottad som har förutom min familj  även fina vänner som påminner om livets roliga sida!

Att läsa andras bloggar inspirerar mig också att inte tappa hoppet om en bättre framtid!

Ett gott skratt förlänger livet, stod det i boken och det har man ju hört men det är tydligen vetenskapligt bevisat.